En lång en

I dag stod "långt och långsamt" på schemat. Inga problem med långsamt hade jag i alla fall... Vi kom i går (från Nice) klockan 05 på morgonen. jag lade mig kring 05.30 och sov till klockan 11. Sedan blev det bråttom för jag skulle på ett bröllop klockan 15. Hann ganska precis till det vackra bröllopet. Ni kan tänka er ett bröllop ute i trädgården där vackra ståtliga björkar ramar in hela festen. Vackert, stiligt och naturskönt var det. Festen höll på till småtimmarna/morgonen så ni kan tänka er hur Mia mådde i dag. För lite sömn, rödvin och ohälsosam mat. Hm, ingen bra kombo.

Därför tyckte jag långt och långsamt passade som hand i handske i dag. Långsamt är jag expert på minsann. Jag började i superlångsam fart. Till och med jag tyckte det var för långsamt så jag drog upp tempot. För långsamt är helt okej men tröttnar rätt fort. Helst lyssnar jag på kroppen och kör på i ett tempo jag vet att jag klarar av att springa i hur länge som helst. Det må vara snigelfart.

Och i dag kände jag att jag orkade. Det gick bra, så pass bra att jag sprang till följande korsning och förlängde passet med ett par km. 13.5 km är helt okej en dag som denna. Faktiskt är jag inte bara nöjd, jag är jättenöjd. Jag flåsade och stånkade mindre än i 30 graders värme. Benen höll bra, tack för det och kroppen kändes medgörlig. Benen lyfte på ett nytt sätt och jag kände mig stark. Träningen ger resultat helt klart. Ja, konstigt vore det väl om jag fortfarande kände mig slutkörd efter 10 km.

Med nya tag, med inga resor inbokade och med ett pannben som håller ger jag mig in på en ny utmanade vecka. Det ska tränas. Det ska tränas bra. Det ska vara av hög kvalitet. Det ska utveckla mig som löpare och jag kommer att vinna över mig själv. Så är det. Ugh! :)

Dagens motto